Ett fel närmare rätt
Ett fel närmare rätt, ett sätt att se på sorgen.
Typ så jag skulle beskriva 9an. Fy vad jag hatade 9an. Har aldrig varit så arg, ledsen, sviken och ångestfull som i 9an.
Fan, jag saknar min gamla skola och mina underbara vänner varje dag. Men usch vad jag hatade 9an.
Förlorade allt, allt rasade, allt byggdes upp och sedan rasade det igen.
Tänkte bara på hur andra såg mig. Tänkte bara hur alla mina vänner fortfarande skulle vilja ha mig när jag lämnade dom till Stockholm. Men mina vänner är ju bäst, klart de riktiga är kvar.
Press på betygen hade jag också. I 7an och 8an rullade jag bara på med mina bästavänner och skolan gick hyfsat. Men i 9an, då var man tvungen att ha bra betyg, och orden "Va? Är du nöjd med ett E?"
Vafan ska jag göra då.
Den enda personen som gjorde allt i 9an var min Laura. Min lilla Laura hih.
Gjorde så att mini press på betygen försvann. Så att mina hemska känslor försvann. Och lyssnade.
Att sluta 9an gjorde ont som fan. Fast dagen efter, när tomheten försvann lite så blev jag fri. Jag blev en egen person, jag blev jag.
Sommaren kan jag inte lägga ord på.
Har gråtigt något så mycket i sommar. Av både sorg och skratt.
Men vem gjorde den bra kan ni tro?
Första dagen i Stockholm på mitt gymnasium var inte kul alltså. Trodde jag skulle dö. Inta palla pendla, eller inte få vänner.
Tredje dagen fick jag min klass, och träffade vänner. Efter det har jag inte ångrat mitt val för 1 sekund. Visst är det lite jobbigt att kämpa sig upp varje dag 2 timmar innan man börjar, men vad gör det?
Älskar vännerna i min klass, älskar stämningen, älskar musiken. ÄLSKAR musiken. Det enda som får mig att stå kvar.
Ibland tänker jag på hur jag var i 9an. Typ som nu haha. Jag log, skrattade och pratade mycket. Låtsades att allt var bra. Den enda som visste hur det var var Lauris. Den enda som lyssnade. Känn dig hedrad mohaha.
Är stolt över mig själv att jag började i Stockholm. I 9an kunde jag inte ens gå till bussen själv. Nu åker jag tåg, tunnelbana och går på stan helt själv utan av att kolla vad alla andra kollar på.
Om det blev såhär efter ca 1 månad i Stockholm, tänk om 3 år. Fy vad jag längtar till 3 år fram. Eller iallafall 2.
Nu fick ni lite djupa tankar om mig själv, hehe, ibland så.
