Happiness

Har så många tankar som jag tänkte att jag ska börja skriva om på bloggen, ni vet lite djupare saker, sånt som jag egentligen skulle behöva få ut på något sätt. Som jag helst inte pratar om, men brukar skriva i mina anteckningsblock. 

En sak som jag tänkt mycket på är mina rädslor. Eller min största rädsla, jag har upptäckt den nu. Har vetat om den länge, men har sagt ut högt att det är min största rädsla nu. 

I Taize så hade jag mycket ångest av många olika anledningar och fick mycket hjälp från mina underbara vänner och ledare. Och en kväll så följde Felicia med mig till tälten tidigare för att ta det lugnt. Så vi la oss och kollade på stjärnorna ett tag. Jag fick frågan "vilka är dina 5 största rädslor?", och det ända som kom upp då var "myror" "åska" och det där. Dock kom jag bara på 4. Men på bussresan hem, när vi befann oss i Stockholm med bara 1 timme kvar från att skiljas från varandra och allt vi varit med om och då tårarna kom så upptäckte jag den sista rädslan. Den största också. Att vara ensam. Ensamheten är jag rädd för, livrädd. 

Jag är rädd för att sitta på bussen ensam, gå genom stan ensam, sova ensam, vänta ensam. 

Jag vill alltid ha någon omkring mig. Jag vågar inte sitta ensam, mitt hjärta slår fortare och bröstet blir tyngre så fort jag är ensam, efter 10 minuter så startar något i mig. Vet inte om jag ska kalla det ångest, panik eller oro. Men något som jag inte vill upplev är det. 

Att känna mig utanför och ensam är det värsta jag vet. Ibland känner jag mig utanför med mina närmsta vänner också, då vet jag inte hur jag ska hantera det. Då blir jag bara tyst för att inte kroppen ska börja skaka och andningen ska försvinna helt. Det är inte deras fel direkt, jag tror det är mina tankar, eller jag vet inte. Det är så svårt att sätta ord på det jag känner och tänker. Jag tror det är därför jag har svårt att gå på fester eller träffar med folk jag inte känner, för jag är rädd att hamna utanför. När alla mina vänner har hittat någon det har något gemensamt med så står jag där, ensam och utanför. Men jag vågar då inte i min bubbla gå fram och skratta med, för då kanske paniken kommer igen, skakningarna och de snabba andetagen, och det kan jag inte visa för någon jag inte känner. 

 

Jag har nog alltid varit rädd för att bli ensam eller känna mig ensam. I skolan har jag alltid varit den som vän med alla, den i mitten. Jag har alltid någon vid min sida, ibland kan jag binda mig för mycket på en vän, skapar en nära relation och sen kan jag råka svika dem utan att jag vet om det. Det är inte meningen, för då blir jag rädd att binda mig igen. Ena sekunden vill jag ha en nära vänskap och andra sekunden låter jag det sakta rinna ut i sanden. Men jag vet inte hur jag hindrar det, har ingen aning. 

 

 

Jag är konstant med människor. Och jag brukar skoja om det mycket också. Endel säger att jag måste öva på att vara själv, och jag har försökt. Men då kommer den där hemska känslan igen, som utlöser sig fysiskt och går över styr. Jag vill inte uppleva det igen, aldrig vill jag det. 

 

Nu har jag varit själv i en och en halv dag efter att ha varit med folk konstant i 10 dagar, eller ja, hela sommaren egentligen. Den där känslan är i mig hela tiden. Jag vet inte hur man gör, hur man är ensam. 

Jag vågar inte ens sova, för jag vågar inte vakna ensam.