go on and tear me apart, but hold on
Låg och kollade på gamla bilder på min mobil av ingen anldening alls och kom på hur mycket jag mognat i mig själv på senaste tiden.
Jag kommer ihåg hur jag var förut, innan sommaren skulle jag säga. Jag var rädd, nojig, osäker, hade dåligt självförtroende och allt där emellan. Feg på alla sätt. Sista terminen innan sommarlovet höll jag på att bryta ihop varje dag i skolan, och jag bröt ihop varje dag hemma. Jag visste inte varför, jag vet fortfarande inte varför och kommer kanske inte få veta det på ett tag.
Jag sa till mig själv samma dag som sommarlovet började att jag skulle lära känna mig själv, och må bra. Och oj vad jag gjort mycket för mig själv i sommras.
Jag har vågat tagit första steget ur min rädsla. Ur min ångest, och våga förstå mig på min panik. Börjat förstå lite iallafall, försökt. Jag har vågat levt i nuet vissa dagar, och vågat släppt på mig själv. Vågat säga saker jag aldrig vågat förut. Vågat gråtit när jag behöver och vågat skrattat när jag behöver. Vågat sjunga högt och vågat visat min kropp på ett helt nytt sätt.
På så sätt var min sommar en underbar sommar. Men också jobbig. Det är jobbigt att jobba inåt. Det är jobbigt att se sig själv på riktigt, och våga. Det är utmattande och jag var trött hela tiden. Jag vågade ha ångest vilket betyder att jag inte höll inne den vilket var extremt utmattande. Och läskigt, jätteläskigt var det. Hela tiden. Jag var som förvirrad och borta från omvärlden. Jag rensat kontakter och förlorat människor. För att jag inte orkat. Min kropp pallade inte hålla kvar, och det ångrar jag. Och nu är jag bara rädd.
Men det spelar ingen roll, för jag är mogen och duktig mot mig själv ibland och det är jag stolt över. Det enda lilla jag gör. För jag försöker, och något i mig fortsätter ju, så jag tror jag inte kan ge upp nu.
