Happiness

I torsdags sov jag hos mormor och morfar i Sthlm vilket var super mysigt och jätteskönt för jag slapp åka hemifrån 7! 

Och igår efter skolan så åkte jag och Saga till gröna Lund för att se älskade Melissa Horn. Det var verkligen den finaste konserten. Vi grät hela konserten och varenda ord hon sjöng kändes som att hon sjöng rakt i mitt hjärta och satte ord på alla mina känslor. Det var så underbart att stå där, längst fram i publiken och se henne live brevid Saga. Och på sista låten kommer Lars Winnerbäck ut, och då kom de sista tårarna. 

Så gråtandes, ledsen, lycklig, och alla känslor i hela livet åkte jag ensam hem och landade i sängen runt 00.30. 

Denna vecka har varit hemsk. Har mått dåligt. Det är sorligt att säga det, jag tycker det är riktigt sorligt när jag kommer på att jag mått dåligt i fler än 3 dagar, få då vet jag att det brukar hålla i länge. Usch. Och inte mår jag bättre nu. Vill inte göra något känns det som.

Har legat hela dagen i min säng och kollat på serier och youtube. 

Nu sitter jag i mitt kök med tända ljus och koffeinfritt kaffe och stirrar rakt fram i tystnaden. Något jag egentligen hatar, men nu var det skönt. 

Om någon timme kommer syster hit och vi sover ensamma inatt här.

Godmorgon.  Eller god vet jag inte om den är, jag tror inte det. Dock är det kanske för tidigt att avgöra det nu. 

Men jag tror att idag kommer bli en dag då jag lyssnar på sorliga låtar på tåget, klagar till mina vänner för jag är arg och sen kommer hem och sätter mig i mitt svarta moln. 

 

Jag hoppas inte det är en sådan dag, men det känns som det. 

 

Igår stannade Amanda här till 22. Åh, va skönt det kändes. De där små timmarna på kvällen som gör mig galen fick spenderas med Amanda, även om vi båda var trötta och lite nere. 

Men det var ännu svårare att sova sen. Då blev jag ensam igen, så somnade waaaay för sent för att kunna gå upp 6.00 och vara pigg och glad. Men jaja, jag har klarat sånahär dagar förr. 

 

Godmorgon!

 

Denna helg har jag spenderat med min bästa Amanda. Hon sov hos mig ifredags och jag sov hos henne i lördag. På fredagen åkte jag, amanda och mamma och köpte pizza och jag och Amanda köpte Ben&Jerry's och ananas. Vi spenderade hela kvällen med att klaga, vi har nog spenderat hela denna helg med att klaga. Visst har vi skrattat mycket, men klagat har vi fått gjort. Vi somnade vid 21.30 och vaknade vid 8.00. Sköööönt. 

På lördagen gick vi på stan, köpte godis och drog hem och hostade och klagade lite mer. 

Igår så gick vi ut och trotsade det kalla vädret och hade picknick. Där kom vi nog på lösningar på vårt klagande och nu känner jag mig lite friare på något sätt. Efter det gick vi på en Gudstjänst i älskade salabackekyrkan, sååå mysigt att vara tillbaka kände jag bara. Den kändes väl behövlig efter en helg av bara tänkade. 

Avslutade helgen med att gå över till Michaela som fyllt 18 år! Pratade massor, åt massor, skrattade massor och somnade nöjd (helt ensam!!yay!) i min säng 21.30! 

 

Nu sitter jag här, måndag morgon igen och känner mig faktiskt taggad för skolan. Eller taggad är fel ord. Glad. Jag tänkte lite igår och är bara så jävla glad över att min skola är som den är. 

I min förra skola tänkte jag alltid på vad jag hade på mig, hur sminket va, om håret var bra och hur jag såg ut. I skolan nu behöver jag inte ens tänka när jag går upp. Jag gör så som jag känner just då och ingen bryr sig. Sååååå skönt för mig. Alla accepterar alla och det är det finaste jag vet, typ. 

 

Efter skolan idag ska jag träffa Lauris och sen har vi piano. Åh, som jag har längtat! 

 

Godmorgon!

 

Vaknade 10 minuter innan larmet idag vilket känns bra, är på gång liksom. Jag är jättelättväkt så tror jag vaknade av att mamma åkte till jobbet, eller vet att jag vaknade av det för har gjort det enda sen hon började jobba. 

 

Ja hörrni, nu är sommarlovet slut. Känns sådär ska jag ärligt säga. Jag har haft en jäääääävligt bra sommar, en av de bästa faktiskt. Tänkte skriva en liten flashback till höjdpunkterna sen, kanske efter skolan eller på tåget. 

Kanske är denna den bästa sommar jag haft, jag vet inte, jag har bara skrattat så mycket och växt så mycket i mig själv. Gud, vad jag behövde denna sommaren. Jag behövde få andas, få sluta andas och få skratta och gråta ut lite, eller mycket. Jag behövde få leva ut mina känslor i alla former för åh vad skänt det har varit. Hela sommaren har jag bara gått på mina känlsor, inte hållt någonting inne, åh Herre vad skönt det har varit. Lite svårt att fortsätta nu i skolan kan jag tänka, men jag tror jag ska försöka. 

 

Tvåan ska bli ett glatt år har jag bestämt. Jag ska skratta med mina vänner mycket. Jag ska inte behöva låtsas skratta för att alla ska tro att jag mår bra, för då ska jag säga hur jag mår. Jag ska leva ut mina känslor i tvåan. 

Jag ska försöka att inte stressa, och ta det lugnt. Pendlingen ska inte få orsaka massa stress i mig, jag ska ta det som det kommer och pausa ibland. Och så ska jag sjunga, jag ska sjunga så mycket och ha så roligt. 

 

 

Nu ska jag börja fixa mig, tror jag glömt hur man gör. 

 

Godmorgon! 

 

Sitter i min säng med en kopp kaffe och väntar på att Julia ska smsa att hon har vaknat så jag kan gå dit och äta frukost. Tänkte spela lite sims så länge tror jag. 

I eftermiddag ska jag träffa Amanda ett tag kanske, och sen hade jag planerat att fixa i mitt rum lite. Stäsa lite och sen flytta sängen till mitten igen. Alla andra tycker att jag ska ha den där jag har den nu, under mitt fönster, men ärligt så tycker jag att det känns bättre när den är i mitten, eller tyckte iallafall, så tänker tetsta nån vecka och kolla läget. Ja, det är en big deal. Det ska kännas bra.

 

Sjuk är jag också, eller var. Jag mår bättre nu. Men när vi kom hem från Taize så har jag varit hes, låtit som en säl och snuvig, men idag känns det bra faktiskt. Bättre iallafall. Och alltså, jag bryr mig inte så mycket för det är sista dagarna på sommaren sååååå jag krigar. 

 

Det är det ja, sista dagarna. Sista natten på sommarlovet inatt. Vet inte om det är skönt eller jobbigt. Jag tycker det ska bli så jävla roligt att börja skolan igen, alltså det pirrar i min mage när jag tänker på skolan, jag älskar den så mycket, helt sjukligt. Men sista natten på min hitils bästa sommaren känns ju inge bra. Dessutom vet jag vilket skitår jag har framför mig. tvåan, alla vet att tvåan suger. Men vet ni, jag ska göra tvåan så jävla bra. Jag ska leva vidare känslorna på sommalovet och göra roliga saker på helgen istället. Leva på helgerna, det ska jag. 

 

Igår var jag btw på mysiskväll hos micci. Vi kollade på idol och paradise hotell. Jag kollar aldrig på PH, men det var helt okej nu, kanske fortsätter, oklart. 

 

Nu ska jag snart dit igen fika, och sen tagga för ikväll! 

Har så många tankar som jag tänkte att jag ska börja skriva om på bloggen, ni vet lite djupare saker, sånt som jag egentligen skulle behöva få ut på något sätt. Som jag helst inte pratar om, men brukar skriva i mina anteckningsblock. 

En sak som jag tänkt mycket på är mina rädslor. Eller min största rädsla, jag har upptäckt den nu. Har vetat om den länge, men har sagt ut högt att det är min största rädsla nu. 

I Taize så hade jag mycket ångest av många olika anledningar och fick mycket hjälp från mina underbara vänner och ledare. Och en kväll så följde Felicia med mig till tälten tidigare för att ta det lugnt. Så vi la oss och kollade på stjärnorna ett tag. Jag fick frågan "vilka är dina 5 största rädslor?", och det ända som kom upp då var "myror" "åska" och det där. Dock kom jag bara på 4. Men på bussresan hem, när vi befann oss i Stockholm med bara 1 timme kvar från att skiljas från varandra och allt vi varit med om och då tårarna kom så upptäckte jag den sista rädslan. Den största också. Att vara ensam. Ensamheten är jag rädd för, livrädd. 

Jag är rädd för att sitta på bussen ensam, gå genom stan ensam, sova ensam, vänta ensam. 

Jag vill alltid ha någon omkring mig. Jag vågar inte sitta ensam, mitt hjärta slår fortare och bröstet blir tyngre så fort jag är ensam, efter 10 minuter så startar något i mig. Vet inte om jag ska kalla det ångest, panik eller oro. Men något som jag inte vill upplev är det. 

Att känna mig utanför och ensam är det värsta jag vet. Ibland känner jag mig utanför med mina närmsta vänner också, då vet jag inte hur jag ska hantera det. Då blir jag bara tyst för att inte kroppen ska börja skaka och andningen ska försvinna helt. Det är inte deras fel direkt, jag tror det är mina tankar, eller jag vet inte. Det är så svårt att sätta ord på det jag känner och tänker. Jag tror det är därför jag har svårt att gå på fester eller träffar med folk jag inte känner, för jag är rädd att hamna utanför. När alla mina vänner har hittat någon det har något gemensamt med så står jag där, ensam och utanför. Men jag vågar då inte i min bubbla gå fram och skratta med, för då kanske paniken kommer igen, skakningarna och de snabba andetagen, och det kan jag inte visa för någon jag inte känner. 

 

Jag har nog alltid varit rädd för att bli ensam eller känna mig ensam. I skolan har jag alltid varit den som vän med alla, den i mitten. Jag har alltid någon vid min sida, ibland kan jag binda mig för mycket på en vän, skapar en nära relation och sen kan jag råka svika dem utan att jag vet om det. Det är inte meningen, för då blir jag rädd att binda mig igen. Ena sekunden vill jag ha en nära vänskap och andra sekunden låter jag det sakta rinna ut i sanden. Men jag vet inte hur jag hindrar det, har ingen aning. 

 

 

Jag är konstant med människor. Och jag brukar skoja om det mycket också. Endel säger att jag måste öva på att vara själv, och jag har försökt. Men då kommer den där hemska känslan igen, som utlöser sig fysiskt och går över styr. Jag vill inte uppleva det igen, aldrig vill jag det. 

 

Nu har jag varit själv i en och en halv dag efter att ha varit med folk konstant i 10 dagar, eller ja, hela sommaren egentligen. Den där känslan är i mig hela tiden. Jag vet inte hur man gör, hur man är ensam. 

Jag vågar inte ens sova, för jag vågar inte vakna ensam. 

 

 

Heeeeeeeeeej! Jag är tillbaka i Sverige! Landade i min säng i måndags natt och slocknade direkt. 

Är fortfarande i ett konstigt Taize lugn, går runt och bara är. 

 

Nu ska jag försöka förklara hur denna resa gick till och hur allt är där. Underbart är ett ord, ska försöka beskriva. 

 

 

Det började som sagt klockan 6.00 utanför Vaksala kyrka. Där sa vi hejdå till alla föräldrar och satte oss på bussen som vi delade med en annan underbar församling. Vi fick säterna längst bak vilket var super härligt och mysigt.

Resan gick jättebra, och det kändes inte som vi åkte så lång tid som det egentligen tog, 30 timmar. 

Natten var dock inte så härlig, speciellt inte när man sover 5 pers på varran på säterna längst bak i bussen. Fick inte mycket sömn, men lite med hjälp av mitt och Malins teamwork (hon höll i mina fötter ibland för att jag skulle kunna ha benen uppe tex), och vaknade med världens rygg och nack- ont. Men det vara bara att bita ihop den sista biten till Taize. Vägen när vi kommit in i Frankrike var så underbar och fin, blev tårögd. 

Hallå där! Det var ett tag sedan. Men jag ahr haft fullt upp, fast ändå inte. 

Har träffat mina fina klasskompisar i stockholm, vi hade picknick vid slottet och pratade så djupa tankar så, SUPER mysigt så nu saknar jag dem igen, kommer inte få se dom förän den 21 augusti när skolan börjar dock. 

Jag har haft picknick med mina babes också, alltid super mysigt liksom. 

 

Jag har också kommit på en tatueringsidé. Eller Amanda kom på den, vilket gör den ännu mer speciell. 

Jag vill tatuera in ett kors med ett litet hjärta i på mitt högra pekfinger. Jag har länge tänkt att jag vill tatuera in ett kors då min tro och kyrkan hjälpt mig något enormt, och hjälper mig fortfarande. I kyrkan har jag växt, både fysiskt och psykiskt, mest psykiskt. Jag har blivit en starkare person, och en svagare person. Jag har hittat Gud som får mig att kämpa och orka vidare. Jag har hittat vänner som gör samma sak, och att komma iväg på saker med min församling känns bra varje gång och min själ blir omplåstrad varje gång, det måste betyda något. 

Korset står för Gud, min tro, och kyrkan. Hjärtat i mitten står för all kärlek jag fått där, allt som gett mig styrka att våga mogna. Och då kom Amanda på att jag borde ha den på mitt högra pekfinger, eftersom man pekar med pekfingret (såkart), alltså alla val jag gör, allt jag väljer att peka på, alla håll jag kommer välja att gå, så kommer Gud vara med mig. 

 

I förrigår så hade vi sista mötet innan Taize som jag åker till I MORGON, yaaaasssss. längtar så himla mycket. 30 timmar på buss ner till Frankrike där vi ska tälta i en vecka för att sen åka 30 timmar bus hem igen. Vet, det låter helt sick, men kommer bli så jäkla roligt. Ska berätta allt när jag kommer hem, för kommer inte ha internet alls där... Men bilder ska jag ta många av!!

Iallafall. Det blixtrade, regnade och åskade. Jag är livrädd för åska också, och jag skulle sova själv hela natten. 

Som ni kanske märkt på bloggen så är jag alltid med människor, det är det bästa jag vet. Så när jag väl är ensam så hatar jag det, mår inte bra och det är oftast då som ångesten sätter in på riktigt. Vädret påverkar mitt humör något så otroligt. Jag är som min pappa, vi blir helt nere när vädret suger och tvärtom när det är bra. Skit irriterande. Iallafall så var jag inne i mitt ångestmoln, det är inte kul att vara där, tills Malin kom och räddade mig. Jag cyklade och mötte upp henne och sen hemma hos mig så åt vi ostbricka med charkisar och drack gott. Super mysigt! Räddare i nöden. 

 

Idag ska det sista till Taize handlas in, och ska packas också. Ska duscha, ja, göra de sista sakerna ni vet.